sylviasblogg

 

I morse var det kylslaget och frostigt och en sol på väg upp bakom trädtopparna.

Blir inte så långa promenader nu när jag är värkbruten, men jag försöker ändå vara ute minst en timme så Liten Hund får gå och nosa och få stimulans den vägen, i stället för snabba promenader. Då är det skönt att det är nästan vindstilla och bara några minusgrader och ingen snö.

 

Vi stannade till en stund, som vanligt, nere vid sjön som fått ett istäcke på sig under natten.

 

 

 

Jag brukar hävda att det finns flera sanningar.

Saker och ting ser olika ut, och tolkas olika,

beroende på vilken synvinkel man tittar från.

 

 

Jag vet att alla går till tandläkaren då och då. Och jag vet att de flesta tycker att det är lite obehagligt. Så i och för sig är det inte mycket att skriva om att jag var till tandläkaren idag.

 

Jag tycker inte att det är lite obehagligt, det är en fruktansvärd pärs för mig att ta mig dit. I min ungdom lånade jag t o m pengar för att söva ner mig hos tandläkaren. Så långt behöver jag inte gå idag, och jag har en underbar tandläkare som vet allt om mina nojor och sätter av extra mycket tid för mig, så vi kan göra många pauser.

 

Den här gången var det första gången som  jag faktiskt längtade till ett tandläkarbesöket. Har haft en hemsk tandvärk sen i fredagskväll och knappt kunnat sova en blund. Så många Iprén och Alvedon som jag satt i mig denna helg har jag inte ätit på hela året innan. Hade jag inte haft dagens besök inbokat hade jag varit tvungen att söka akut hjälp.

 

Så nu är jag rejält öm i käkarna efter att suttit i tandläkarstolen och gapat i över en timme. Rotfyllning och en Penicillin-kur. Det blir att gräva ett stort  hål igen i besparingarna. Håll med om att det skulle varit roligare att åka en vecka till Mallis än att lämna över ett antal tusenlappar till tandläkaren.

 

Men man har en charmig utsikt från pinolägret i alla fall.

 

Jag har blivit med TV idag. Sedan Radiotjänst ringde för några veckor sedan och meddelade att jag var tvungen att betala TV-licensen trots att jag inte hade någon TV, har tanken legat och grott på att jag i så fall lika gärna kan ha en TV-apparat som komplement till datorn.

 

Jag har klarat mig bra under ett par år med datorns TV-play-funktionerna, men visst var tanken lockande att kunna krypa upp i soffan med en kudde och filt och bekvämt ligga och kolla en bra film på en större skärm.

 

Sagt och gjort, SIBA hade 20% på hela sortimentet den här helgen, så sonen och jag for iväg för att storhandla. Hade gjort lite undersökningar på nätet och det var två märken som valet stod emellan. Det blev en Samsung 32" för under 2000:-. Det visade sig att om jag köpte till en liten mojäng och ett litet tangentbord för ca 600:- så fick jag helt plötsligt en Smart-TV. Så fick det bli. Jag har blivit bortskämd med att titta på TV när jag själv vill, och med en Smart-TV kan jag fortsätta att utnyttja TV-Playfunktionen.

 

Sonen har tillbringat eftermiddagen med att installera apparaten och ställa in alla kanalerna. Han skrattade gott när jag skulle manövrera själva Smart-TV:n med det pyttelilla tangentbordet. Jag började i vanlig stil med den tangentbordsfattning jag fick lära mig för mer än 55 år sedan och praktiserat allt sedan dess. Fungerade inte alls, det var för litet.

 

"Välkommen till tum-generationen mamma" sa han. Så nu sitter jag här som värsta tonåring och klickar med tummarna hej vilt.

 

 

 

Idag hade jag hundvakt och åkte på utflykt till Nacka Forum, där jag skulle prova in mina nya hörapparater.

Inte klokt så små de har blivit, knappt jag kan hantera dem. Behöver nästan förstoringsglas när jag skall byta filter och ploppar på dem. Så nu är det bara att vänja till sig med den nya ljudbilden dessa förmedlar. Det gick ju bra med förra paret, så det går nog bra med de här också. Skönt att det finns hjälpmedel, min far blev helt döv och kände sig väldigt utanför när han inte kunde hänga med i samtalen längre.

 

Min audiolog (audionom?) håller till 12 trappor upp och jag kunde inte låta bli att ta en bild från hennes fönster. Det var grått och mörkt utanför så man får föreställa sig hur magnifik utsikten måste vara en dag med klar sikt.

 

 

Det är ingen konst att vara positiv när vädret är perfekt och du själv är frisk.

(Fast för en del verkar det ändå vara svårt....).

 

Den verkliga utmaningen är att hitta det vackra i en påtvingad, begränsad tillvaro.

Det är då man får leta noggrant

 för att se det vackra och hitta utsikten till livet utanför

begränsningen.

 

 

Det här är mitt hus.

Åtta våningar högt.

Tre portar.

88 lägenheter.

Några hundra boende.

 

Opersonligt och Anonymt?

Inte om du har hund!

 

Så här på hösten är det ofta dimmigt på morgnarna när vi tar vår morgonpromenad Liten Hund och jag.

Allt blir inbäddat i något mjukt och fuktigt. Alla skarpa färger mildras och ljuden från motorvägen dämpas och det är som att gå i en egen värld. Lite spännande att inte riktigt  se vad som väntar lite längre fram.

 

Så var det i morse och det kändes förtrollande att vandra iväg i dimman, som i och för sig lättade mer och mer under promenadens gång.

 

    

 

 

Den här veckan har gått i kroppens tecken och så kommer det att vara en bit av nästa vecka också.

 

Det har varit tandläkarbesök, akupunktur och läkarbesök och provtagning. Nästa vecka blir det klippning, utprovning av nya hörapparater och provtagning/punktering av en liten knöl jag hittat på insidan av överarmen.

 

Jag tycker själv att jag haft tur i livet och sällan varit sjuk, men det går inte att förneka att jag emellanåt har ganska mycket värk och att mina knän inte längre hänger med på alla spännande promenader jag vill göra i naturen.

Vi får väl se om det blir någon rätsida på det hela så småningom. Fast kroppen är ju inte konstruerad för att hålla i evighet, men nog vore det roligt om den hängde med ytterligare ett antal år.

 

Döden skrämmer mig inte, jag är helt övertygad om att det blir någon slags fortsättning, vet bara inte på vilket vis. Jag har alltid tyckt om nya utmaningar, byta jobb, flytta o s v, och min tro är att när vi dör så väntar nya uppgifter för själen att utvecklas av. Men om det nu är meningen att jag skall få ett långt liv här på jorden, vill jag gärna vara någorlunda frisk så länge det går. Men det vill vi ju alla.

 

Apropå tandläkare. Jag har en underbar tandläkare som vet om mina fobier och tar hänsyn till dem. Kan inte påstå att jag tycker det är roligt att gå dit, men det känns inte skrämmande längre och det är jag mycket tacksam över. Hon håller till i ett 1800-talshus på Söder vid Mosebacke Torg. Det är en upplevelse bara att komma innanför porten till detta hus. Varför bygger vi inte så idag? Med högt i tak och vackra fönster. När jag började gå hos henne hade de till och med en kristallkrona hängande på bottenvåningen, den är tyvärr utbytt till en något enklare belysning men det är fortfarande fint att komma in där och bli påmind om gamla tider.