I hjärtats slutna rum
Vissa texter griper extra tag i en. Jag som inte lyssnar så mycket på musik upptäckte denna sång när jag i fredags var och lyssnade på Thorsten Flink och Kenny Håkansson.
Den gick rakt in i mitt hjärta. Som en av mina FB-vänner skrev - rakt in i hjärtat men samtidigt en snyting!
I Hjärtats slutna rum. Text Totta Näslund
Det är så typiskt, på sitt sätt,
att jag kom hem för sent igen
Jag gjorde aldrig nånting rätt
Jag gav väl upp för länge sen
Jag tar min första cigarett
i det som en gång var mitt hem
Jag ser skuggan av en pojke
Han står darrande och stum
vid ditt hjärtats slutna rum
Men jag har märkt att år för år
så ser jag mer av dej i mej
I allt jag gör finns dina ord
fastän jag fåfängt värjer mig
Det är så typiskt dej att gå
när jag nu vill fråga dej
Där står en liten pojke
Han står darrande och stum
vid ditt hjärtats slutna rum
Du var så länge denna bild
av allt jag inte velat va'
så det känns konstigt
att jag saknar dej idag
Det tog väl tjugo år att inse
att jag felat, också jag
Men det är svårt att helt förlåta
att du låtit mig stå stum
vid ditt hjärtats slutna rum
I en låda på ditt bord
där stod ett brev du aldrig sänt
där några valhänt skrivna ord
ställde dörrarna på glänt
Och där av ljuset tydliggjord
där står en man jag aldrig känt
Han som velat och sen tvekat
och sen står darrande och stum
vid ditt hjärtats slutna rum
Du var så länge denna bild
av allt jag inte velat va'
Nu såg jag pappan
som du en gång ville va'
Det tog väl tjugo år att inse
att jag felat, också jag
och jag ångrar och jag sörjer
att jag aldrig upptäckt förr
att från ditt hjärtas slutna rum
där fanns en dörr
till mitt hjärtas slutna rum
fanns en dörr
till ditt hjärtas slutna rum
Jag lägger ut länken med Thorsten och Kenny igen.
Egentligen skulle jag vilja lägga ut fler av texterna som framfördes under föreställningen. Varje sång var en levnadshistoria och Thorsten Flink med sin eminenta skådespelartalang gick in i rollerna och gestaltade texterna och melodierna så skickligt att håret reste sig på armarna.
Det var mannen som tog upp en lifterska och mötet mellan dem..
En anna om kvinnan som blev med barn i småstaden, skammen blev för stor och hon tog barnet och flyttade till storstaden. Inget jobb, inen dagisplats, ångest, vin för att dämpa ångesten, och som sedan miste barnet och hamnade på psyket. Texten av Björn Afzelius - säger väl allt.
En trdje om mannen som ser på resterna av det som finns kvar av äktenskapet, hon fostrade barnen, han gick upp i jobbet. Barnen är stora och tystnaden mellan dem blir uppenbar.
Och så vidare i samma stil. Lyssna gärna på hans skiva "Dans på knivens egg".
Nu lovar jag att jag inte skall tjata mer om Thorsten Flink vare sig i bloggen eller på FB.
