sylviasblogg

Jag älskar det här med att strosa i maklig takt under mina promenader. Tänk så mycket jag missade på den tiden jag hade bråttom till jobbet, eller mest var ute för att få lite motion och kondition för att orka med livets hårda krav.

 

Som pensionär har jag inga tider att passa, om jag inte själv bestämt dem. Och hur underligt det låter är jag nästan lite tacksam för mina dåliga knän, som gör att jag bara måste gå långsamt. Jag hinner se så mycket, och medan Liten Hund gör sina närstudier med hjälp av nosen så gör jag mina med hjälp av kameran.

 

Igår fastnade jag för den här eken, har varit  fascinerad av den länge. Alla ekar blir inte stora och kraftiga utan vi har några här efter sjön som tagit efter dvärgtallarna i form och skepnad. Det var barnbarnets klätterträd när hon var riktigt liten.

 

 

Jag märker att jag blir mer observant vid sådan här väderlek, ser många fler motiv att fota än när vi släpar oss fram i värmen. Bjuder på lite bilder från morgonens promenad.

 

Min syster har varje vår, i flera års tid,  åkt på Hälsoresa till kurorten Kolsberg (Kolorbzeg) vid polska Östersjökusten. Förutom resan till och från Kolsberg har i priset ingått helpension på ett av kurhotellen (eller sanatorier som de också kallas) samt 16 behandlingar av olika slag beroende på vilka krämpor man lider av. I år bestämde jag mig hastigt och lustigt för att följa med. Kände att jag behövde lite miljöombyte och kanske få lite hjälp med mina värkande knän.

 

Kolsberg är en liten stad som bombades sönder till 92% under kriget. Därför fanns ingen gammal stadskärna eller gammal bebyggelse kvar. Domkyrkan har man lyckats restaurera och den var mycket vacker. Många krigsmonument fanns lite var stans.

 

Vad jag inte var beredd på att det var en jätteanläggning jag hamnade på. Under långhelgen runt 1:a maj var det fullsatt på hotellet, 600 gäster). För mig som vanligtvis går i min lilla lugna bubbla här i Älta med hundpromenader i sakta mak och som tycker om tystnad blev det lite av en chock. HSP kallas visst min personlighet, high sensitive personality, där jag hamnade efter min utbrändhet i samband med min mans demens. Men det är en helt annan historia.

 

Tänk er själva när många hundra personer samtidigt skall inta sina måltider i matsalen. Ljudnivån var öronbedövande. För mig med hörapparat var det helt kört. Efter check av blodtryck, ifyllande av formulär och träff med läkaren fick jag mitt behandlingsprogram. Första behandlingen kl 07.00, nästa kl 07.20. Sedan paus för att få i mig frukosten, tredje behandlingen 9.20. Förutom behandlingstiderna, skulle jag också passa tiderna för frukost, lunch och middag.

 

Efter några dagar sade kroppen ifrån med ett rejält ryggskott. Läkaren tillkallades och jag fick några dunderpiller till värktabletter plus att han ändrade på mina behandlingar, så att ryggen skulle bli fortare frisk. Jag fick låna ett par kryckor att gå med, vilket var skönt då kunde jag sträcka ut ryggen och ta mig ut i friska luften och promenera, om än i sakta mak.

 

När jag väl blev någorlunda bra i ryggen och körde igång med programmet fullt ut igen fick jag ett riktigt otäckt migränanfall. OK! OK! Jag har lärt mig läxan.

 

På plussidan var att hotellet vi bodde på var trevligt, min syster och hennes kompisar var ett kul gäng att vara tillsammans med, underbara omgivningar med bokskogar och kilometerlånga stränder vid havet. Dessutom tyckte jag att behandlingarna jag fick, bl a för mina onda knän, hjälpte.

 

Hotellet hade underhållning och/eller dans varje kväll nästan, liksom övriga hotell i närheten. Sedan fanns en gullig liten servering "Kurort Café" med lättare underhållning fem dagar i veckan.

 

Sammanfattningsvis: Härligt med miljöombytet, härlig plats att vara på, och blir det någon mer resa skall jag själv styra vilka tider jag vill ha mina behandlingar på, och inte tveka att hoppa över någon om det känns att det blir för mycket.

 

Här lite bilder

 

   Härliga promenadvägar

  

 

 

Enligt mina mått mätt, så har det varit en intensiv vecka. Intensiv och rolig.

 

Den började med att bästa Lena från Västerås kom i tisdags och stannade till torsdag. Fullt program med traditionsenlig lunch på Blå Porten och lika traditionsenligt besök på Liljevalchs Vårsalong. På onsdagen var det Stadsteatern som stod på programmet med en pjäs om Kerstin Thorvall. Ann Petrén gjorde en lysande prestation som den åldrande Kerstin. Och naturligtvis så blev det en fika på Teatercaféet som vanligt.

 

Idag var jag in till huvudstaden för att träffa ett par väninnor, varav den ena var på besök i Stockholm. Hon bor numera i Tammerfors. Härligt med gamla vänner, trots att vi inte setts på några år kändes det som om det var i förra veckan vi sågs senast.

 

Och på söndag blir det eventuellt träff med ytterligare en väninna. Sen behöver jag nog ta igen mig hela nästa vecka för att komma i kapp.

 

Här är lite bildbevis från veckan.

 

Först ut lite bilder från vårsalongen. Klicka på bilden blir den större.

 

 

 

Och naturligtvis måste jag vänslas lite med snyggingen utanför Blå Porten.

 

 

Den här nya tekniken jag provar på, med att skapa bilder med hjälp av färgat bivax och värme, har triggat ígång mitt undermedvetna. När jag skapar får jag bilder som berättar en historia, som betyder något för mig. Det är konstigt för bilderna föreställer just ingenting, bara en lek med former och färger. Men just nu är jag tydligen mottaglig för dessa budskap, vad de nu kan vara.

 

Blir kanske en sagobok om vandringar genom andra världar? Vad vet jag - fantasin flödar i vilket fall som helst. Och det är härligt!

 

Här kommer lite smakprov.

 

 

Jag brukar inte klaga på vädret, är liksom ingen idé. Inget som jag kan påverka. Men de här senaste veckorna med gråa dagar som aldrig blir riktigt ljusa och med dis eller regn frestar hårt på humöret. Om det nu inte tänker komma någon snö i vinter som ljusar upp tillvaron vill jag ha SOL!

 

För att inte deppa ihop totalt försöker jag leta efter det vackra och intressanta i det grå. Ibland lyckas jag, ibland inte. Här kommer lite bilder från dagens promenad i närområdet.

 

Liten Hunds promenader är på sådana tider, att när vi så här års tar morgonrundan har solen inte riktigt segat sig upp över trädtopparna. På eftermiddagen är den på väg ner bakom andra trädtoppar. Så mina promenadbilder tas i antingen "grynings-" eller "skymnings-"ljus. Men jag märker att det blir ljusare tidigare och tidigare på morgonen och att solen inte går ner lika tidigt som i december.

 

Kände mig hyfsat bra i mitt ben så idag blev det en lite längre promenad. Bäst att passa på, i morgon vet man inte hur det blir.

 

Nu sitter jag framför datorn med darriga ben, och går igenom dagens bilder.

 

Solen hade precis kommit upp en bit ovanför skogsbrynet, men fick kämpa med molnen om sin plats.

 

Naturen är full av  små underverk om man använder ögonen rätt och kryper tillräckligt nära. Det får jag uppleva varje dag när jag med kameran och Liten Hund tar mina morgonpromenader.

 

 

 

 

I morse var det kylslaget och frostigt och en sol på väg upp bakom trädtopparna.

Blir inte så långa promenader nu när jag är värkbruten, men jag försöker ändå vara ute minst en timme så Liten Hund får gå och nosa och få stimulans den vägen, i stället för snabba promenader. Då är det skönt att det är nästan vindstilla och bara några minusgrader och ingen snö.

 

Vi stannade till en stund, som vanligt, nere vid sjön som fått ett istäcke på sig under natten.

 

 

 

Jag brukar hävda att det finns flera sanningar.

Saker och ting ser olika ut, och tolkas olika,

beroende på vilken synvinkel man tittar från.

 

 

Jag vet att alla går till tandläkaren då och då. Och jag vet att de flesta tycker att det är lite obehagligt. Så i och för sig är det inte mycket att skriva om att jag var till tandläkaren idag.

 

Jag tycker inte att det är lite obehagligt, det är en fruktansvärd pärs för mig att ta mig dit. I min ungdom lånade jag t o m pengar för att söva ner mig hos tandläkaren. Så långt behöver jag inte gå idag, och jag har en underbar tandläkare som vet allt om mina nojor och sätter av extra mycket tid för mig, så vi kan göra många pauser.

 

Den här gången var det första gången som  jag faktiskt längtade till ett tandläkarbesöket. Har haft en hemsk tandvärk sen i fredagskväll och knappt kunnat sova en blund. Så många Iprén och Alvedon som jag satt i mig denna helg har jag inte ätit på hela året innan. Hade jag inte haft dagens besök inbokat hade jag varit tvungen att söka akut hjälp.

 

Så nu är jag rejält öm i käkarna efter att suttit i tandläkarstolen och gapat i över en timme. Rotfyllning och en Penicillin-kur. Det blir att gräva ett stort  hål igen i besparingarna. Håll med om att det skulle varit roligare att åka en vecka till Mallis än att lämna över ett antal tusenlappar till tandläkaren.

 

Men man har en charmig utsikt från pinolägret i alla fall.

 

Jag har blivit med TV idag. Sedan Radiotjänst ringde för några veckor sedan och meddelade att jag var tvungen att betala TV-licensen trots att jag inte hade någon TV, har tanken legat och grott på att jag i så fall lika gärna kan ha en TV-apparat som komplement till datorn.

 

Jag har klarat mig bra under ett par år med datorns TV-play-funktionerna, men visst var tanken lockande att kunna krypa upp i soffan med en kudde och filt och bekvämt ligga och kolla en bra film på en större skärm.

 

Sagt och gjort, SIBA hade 20% på hela sortimentet den här helgen, så sonen och jag for iväg för att storhandla. Hade gjort lite undersökningar på nätet och det var två märken som valet stod emellan. Det blev en Samsung 32" för under 2000:-. Det visade sig att om jag köpte till en liten mojäng och ett litet tangentbord för ca 600:- så fick jag helt plötsligt en Smart-TV. Så fick det bli. Jag har blivit bortskämd med att titta på TV när jag själv vill, och med en Smart-TV kan jag fortsätta att utnyttja TV-Playfunktionen.

 

Sonen har tillbringat eftermiddagen med att installera apparaten och ställa in alla kanalerna. Han skrattade gott när jag skulle manövrera själva Smart-TV:n med det pyttelilla tangentbordet. Jag började i vanlig stil med den tangentbordsfattning jag fick lära mig för mer än 55 år sedan och praktiserat allt sedan dess. Fungerade inte alls, det var för litet.

 

"Välkommen till tum-generationen mamma" sa han. Så nu sitter jag här som värsta tonåring och klickar med tummarna hej vilt.

 

 

 

Idag hade jag hundvakt och åkte på utflykt till Nacka Forum, där jag skulle prova in mina nya hörapparater.

Inte klokt så små de har blivit, knappt jag kan hantera dem. Behöver nästan förstoringsglas när jag skall byta filter och ploppar på dem. Så nu är det bara att vänja till sig med den nya ljudbilden dessa förmedlar. Det gick ju bra med förra paret, så det går nog bra med de här också. Skönt att det finns hjälpmedel, min far blev helt döv och kände sig väldigt utanför när han inte kunde hänga med i samtalen längre.

 

Min audiolog (audionom?) håller till 12 trappor upp och jag kunde inte låta bli att ta en bild från hennes fönster. Det var grått och mörkt utanför så man får föreställa sig hur magnifik utsikten måste vara en dag med klar sikt.

 

 

Det är ingen konst att vara positiv när vädret är perfekt och du själv är frisk.

(Fast för en del verkar det ändå vara svårt....).

 

Den verkliga utmaningen är att hitta det vackra i en påtvingad, begränsad tillvaro.

Det är då man får leta noggrant

 för att se det vackra och hitta utsikten till livet utanför

begränsningen.

 

 

Det här är mitt hus.

Åtta våningar högt.

Tre portar.

88 lägenheter.

Några hundra boende.

 

Opersonligt och Anonymt?

Inte om du har hund!

 

Så här på hösten är det ofta dimmigt på morgnarna när vi tar vår morgonpromenad Liten Hund och jag.

Allt blir inbäddat i något mjukt och fuktigt. Alla skarpa färger mildras och ljuden från motorvägen dämpas och det är som att gå i en egen värld. Lite spännande att inte riktigt  se vad som väntar lite längre fram.

 

Så var det i morse och det kändes förtrollande att vandra iväg i dimman, som i och för sig lättade mer och mer under promenadens gång.

 

    

 

 

Den här veckan har gått i kroppens tecken och så kommer det att vara en bit av nästa vecka också.

 

Det har varit tandläkarbesök, akupunktur och läkarbesök och provtagning. Nästa vecka blir det klippning, utprovning av nya hörapparater och provtagning/punktering av en liten knöl jag hittat på insidan av överarmen.

 

Jag tycker själv att jag haft tur i livet och sällan varit sjuk, men det går inte att förneka att jag emellanåt har ganska mycket värk och att mina knän inte längre hänger med på alla spännande promenader jag vill göra i naturen.

Vi får väl se om det blir någon rätsida på det hela så småningom. Fast kroppen är ju inte konstruerad för att hålla i evighet, men nog vore det roligt om den hängde med ytterligare ett antal år.

 

Döden skrämmer mig inte, jag är helt övertygad om att det blir någon slags fortsättning, vet bara inte på vilket vis. Jag har alltid tyckt om nya utmaningar, byta jobb, flytta o s v, och min tro är att när vi dör så väntar nya uppgifter för själen att utvecklas av. Men om det nu är meningen att jag skall få ett långt liv här på jorden, vill jag gärna vara någorlunda frisk så länge det går. Men det vill vi ju alla.

 

Apropå tandläkare. Jag har en underbar tandläkare som vet om mina fobier och tar hänsyn till dem. Kan inte påstå att jag tycker det är roligt att gå dit, men det känns inte skrämmande längre och det är jag mycket tacksam över. Hon håller till i ett 1800-talshus på Söder vid Mosebacke Torg. Det är en upplevelse bara att komma innanför porten till detta hus. Varför bygger vi inte så idag? Med högt i tak och vackra fönster. När jag började gå hos henne hade de till och med en kristallkrona hängande på bottenvåningen, den är tyvärr utbytt till en något enklare belysning men det är fortfarande fint att komma in där och bli påmind om gamla tider.

 

 

 

Vaknade till en gråmulen dag. Blött ute men regnet hade upphört.

 

 

 

 Denna höst har jag närgånget granskat många växter som var i blomman av sin ålder i somras. Visst njöt jag av blomsterprakten och alla vackra blad och löv, men nog tycker jag att höstens faser är minst lika vackra, ibland ännu vackrare och definitivt mer intressanta.

 

Här kommer lite osorterade bilder för att illustrera vad jag menar

 

.   

 

Visst är en bukett med fräscha tulpaner fint, men i livets slutskede blir de ännu vackrare.